Allhelgona har sin plats

Åter en gång står allhelgona inför dörren och den långa dagen när vi med stillhet och andakt minns våra döda. Med åren och i och med att allt fler människor i släktgemenskapen och i den personliga kretsen faller bort så har den här dagen fått en allt större betydelse. Ett band som för alltid kapats av lämnar ofrånkomligen ett ärr.

Ofrånkomligen är det ändå så att livet måste fortsätta och sorg- och saknad måste hanteras när vardagen går framåt. Men det fina och värdefulla med allhelgona är att det är en dag när vi i stillhet, tillsammans, kan minnas våra döda och för min del känns det meningsfullt, hjärtevärmande och på något vis som en del av ett livslångt sorgearbete.

Att göra allhelgona till en sådan dag som den är ämnad att vara tror jag också att hjälper oss att förlika oss själva med det faktum att man också själv lever på lånad tid.

En diskussion som brukar blossa upp kring allhelgona är hur den amerikanska Halloween-traditionen med bus- och olika skräck- och ”horrorteman” blandats ihop med vår traditionella allhelgona-högtid och på sätt och vis ”råddar” bort dagen när vi i stillhet förväntas minnas våra hädangångna.

Som mycket annat blandas traditioner lätt ihop. Julafton i den anglosaxiska traditionen och julafton i den tradition som finns i bl.a. Norden och Tyskland är olika men smälter lätt ihop tack vare den framgångsrika kommersialiseringen av högtiden. Att den brittiska kungafamiljen firar jul i enligt den tyska traditionen är inte helt okontroversiellt för många britter, för att inte tala om hur känsligt det måste ha varit under krigsåren, när kungafamiljen anklagades för att vara alltför ”tysk”.

Men hur ska man då se på vår egen allhelgona-Halloweenförvirring? På sätt och vis tror jag att barnen och våra ungdomar redan har beslutat för oss.  (7-åringen här hemma inkluderad) Halloween är här för att stanna och att känna frustration över detta är knappast längre fruktbart.

Men det betyder inte att vi behöver ge i från oss allhelgona eller känna att högtiden är på väg att förlora sin betydelse – tvärtom tror jag att det finns en möjlighet att fundera över vad allhelgona egentligen betyder och försöka fylla högtiden med mening. Var och en kan göra högtiden meningsfull med stämningsfyllda stunder. Det kan vara en egen liten stund med ett gravljus vid en älskad familjemedlems grav eller minnesplats. Det kan ske i hemmet genom ett varmt samtal om någon man förlorat. Det kan också vara genom att dela sina tankar och sin sorg genom en text i sociala medier.

Jag tror att allhelgona fyller helt mänskliga behov av att känna samhörighet och saknad för många. Det tror jag sist och slutligen kommer att göra att allhelgona kommer att vara en viktig och närvarande högtid också för framtida generationer.  

En fin och stämningsfylld allhelgona till er alla!