Jag har ofta noterat att finlandssvenskar och i synnerhet österbottningar lätt irriterar sig över det faktum att kunskaperna om Finland och Svenskfinland ofta brister hos vårt västra grannfolk. Ofta väljer man att söka orsakerna till detta i ointresse, okunskap eller arrogans. Jag har alltid tyckt att det är orättvist att fastslå sådana orsakssammanband utan att först analysera skillnaderna i hur de bägge länderna utvecklades efter rikssprängningen 1809.
Perspektiv och utgångsläge var till exempel från 1917 helt olika för de bägge länderna och perioden fram till vinterkriget 1939 innebar mycket olika utmaningar för de bägge länderna. Medan man i Finland var mycket mån om att utveckla goda internationella relationer och levde i oro över Sovjetryssland och under den imperialistiska kommunismens skugga levde svenskarna trygga i sin neutralitet som utan större problem överlevt det våldsamma första världskriget.
President Relander (t.v.) 1925-1931 insåg behovet av att förstärka Finlands internationella relationer och döptes om till ”Reslander” för att pålysa hans flitiga utlandsresor. Tillsammans med Gustav V vid ett statsbesök i Sverige. J.K Paasikivi arbetade hårt under den tidigaste självständighetstiden för att knyta Sverige närmare Finland i det försvarspolitiska arbetet. Enligt Paasikivi var det synnerligen viktigt att Finland hittade sin roll i en nordisk gemenskap och att man knöt sig närmare västmakterna som gått segrande ur det första världskriget. Paasikivi arbetade mycket hårt med att knyta svenskarna närmare till Finland, speciellt i försvarspolitiska frågor. Från 1932 tog socialdemokraterna ett mycket hårt grepp om regeringsmakten i Sverige och den starkt högersinnade Paasikivi som under hela sin politiska karriär motarbetat socialdemokratisk regeringsmedverkan i Finland såg sitt inflytelserika svenska nätverk tappa sin betydelse
I samtal mellan den finländske diplomaten Max Jakobsson och den svenske statsministern Tage Erlander på 60-talet kom den mångkunnige finländske statstjänstemannen till insikt att svenskarna i många avseenden antagit ett helt annorlunda perspektiv på de dramatiska mellankrigsåren och även vinterkriget än Finland.
Medan man under största delen av 20-talet och början av 30-talet kunnat föra diskussioner mellan borgerligt ledda regeringar i de bägge länderna fanns det ett naturligt samförstånd mellan statsmän och ledande politiker. Efter 1932 uppstod en brytning som till många delar blev bestående. ‘
Det är ingen överdrift att påstå att den svenska socialdemokratin var fokuserad på det nationella folkhemsbygget och saknade det stora intresse som fanns för det det internationella gemenskapsbygget som eftersträvades av den svenska borgerligheten och finländska politiker som agerade i Paasikivis anda.
Andan i ledande finländska kretsar var mycket anti-socialdemokratisk efter 1918 och inom den svenska socialdemokratin fanns ett stort misstroende mot den finländska högern som visat samarbetsvilja med bl.a Lapporörelsen och fosterländska IKL. I Finland hade största delen av den svenskspråkiga befolkningen samlats under det borgerliga Svenska Folkpartiet och även därifrån fanns det litet intresse att samverka med de svenska socialdemokraterna. Att det svenska i Finland förlorade politisk- och kulturell samverkan med Sverige var ofrånkomligt.
Den politiska dimensionen hade en viktig betydelse i sammanhanget men även de språkliga motsättningarna i Finland väckte avsmak bland borgerliga kretsar i Sverige. De brett förankrade försöken att förminska svenskans roll i Finland och omfattande anti-svensk medborgaraktivitet, i främst akademiska kretsar, kritiserades av flera borgerliga politiker i Sverige. Detta medan den svenska socialdemokratin var relativt ointresserad av finländska förhållanden och fokuserade på inrikespolitik och främst sociala frågor. Folkhemsbygget var den tunga övergripande frågan för svensk socialdemokrati.
Helt klart har de olika politiska linjedragningarna under 20- och 30-talet haft en avgörande betydelse för att de bägge ländernas befolkning kan vara förvånansvärt i otakt när de betraktar samma fenomen. Den gamla fennomanin genom sitt uttryck i språkpolitiska slitningar har säkert också sin del.
Att den äktfinske generalen A.F. Airo talade franska med sina svenska förhandlingspartners i samband med förhandlingar om ett gemensamt åländskt försvar i början av 30-talet förvånade svenskarna. Det visade samtidigt att det bland många ledande finländare var viktigare att konsolidera och markera den egna staten och nationen än att odla och nära en nationell och språklig samhörighet med deras västra grannland.
Det finns i historien många fenomen som gjort att det svenska i Finland och Sverige ibland går i otakt. Jag tror att oförmågan att hitta varandra politiskt under de turbulenta mellankrigsåren med all sannolikhet har bidragit till att skapa bl.a. den ”brutaliserade” hockeyrivaliteten mellan de bägge länderna men också, den för finlandssvenskar i synnerhet, ännu mer irriterande okunskapen bland svenskar om att man talar svenska också i Finland.
Steven Frostdahl 