Jag minns 80-talet som en period när jag ofta låg på nätterna, sömnlös och tittade ut mot himlavalvet. Stjärnorna som rörde sig fantiserade jag att var kärnvapenrobotar som USA och Sovjetunionen avfyrade mot varandra och att världen stod inför slutlig förintelse.
Jag kommer ihåg ångesten och skräcken, som blandades med nyhetsinslag om spänningarna mellan kärnvapenblocken och detaljerad information om hur många gånger om jorden kunde förintas med de vapen som fanns.
Atomskräcken som definitivt tog ett grepp om oss kring Kubakrisen på 60-talet släppte sitt grepp om oss i början av nittiotalet. Det är intressant att ibland kolla med människor som är ett par yngre än mig om hur de upplevde atomskräcken och jag har märkt att människor födda i slutet av 70-talet och senare, ofta är förskonade från den rädsla vi som var födda i mitten av 70-talet upplevde. Skiljelinjen är ganska skarp.
De senaste veckorna har jag dock börjat notera på min egen son att rädslan för atomvapen återigen börjat angripa barnen. Frågor om atomvapen och konsekvenserna av användandet av dem har väckt hans funderingar och oro.
För min del handlar det om att försöka motverka ångest och oro genom att framhålla att situationen är ofarlig för oss. Jag har också börjat undvika att dramatisera krigsfenomen och känslor kring kriget. Jag tror att barnen mår bäst när de inte vet och förstår allt som händer av världens fasor – de hinner nog reflektera och förfasas över dem.
Vi har klarat oss utan atomskräck nu i över trettio år. Sorgligt att den nu gör sitt återinträde.
Steven Frostdahl 