Det är inte ovanligt att kommunala byggnader som ännu borde ha en teknisk livslängd rivs. Det är alltid ett beklagligt slöseri med allmänna medel som alltför ofta framtvingats av slarv, felaktig skötsel och okunskap.
Själva rivningen är å sin sida en kostsam historia för kommunerna samtidigt som material, inredningar och byggnadskonstruktioner, i fullgott skick som införskaffats för dyra pengar, blir till avfall.
Hur återvunnet material ska kunna användas och lagras är väldigt utmanande ur en kommuns perspektiv. Det gör att en rivning via entreprenör är den effektivaste och mest framkomliga vägen när kommunen måste göra sig av med sjuka eller oändamålsenliga byggnader. Men måste det vara så?
Exempelvis i Nykarleby har det reserverats pengar och fattats beslut om en rivning av Rummelbackens daghem.
Med tanke på att det säkert finns en hel del användbart material i byggnaden, skulle det vara intressant att göra den till ett projekt där man kunde befrämja återanvändning av byggnadsmaterial.
Ifall dörrar, badrumsinredningar, fönster, balkar, plåt, träpanel, VVS- och elsystem och så vidare kostnadsfritt eller mot en liten ersättning kunde bärgas från byggnaden skulle det befrämja lokal cirkulär ekonomi samtidigt som kostnader och energi för rivning, avfallshantering och transporter kunde minskas.
Med lastbilslavetter kunde till och med delar av byggnaden forslas bort och användas på andra platser som exempelvis servicebyggnader för småskalig industri och jordbruk.
Kommunerna kunde för ett projekt av den här typen hålla dörren öppen för intresserade entreprenörer och försöka hitta kreativa lösningar för hur de lokalt skulle kunna höja förädlingsgraden på rivningsavfall.
Publicerad i ÖT/VBL 20.5.2021
Steven Frostdahl 