Det finns många som äger mark eller är deltidsboende i andra kommuner än sin egen. I kommunallagen betecknas dessa som kommunmedlemmar, inte kommuninvånare.
Sommarstugeägare, delade familjer och markägare är bara några av dessa kommunmedlemmar som ofta upplever sin rättsställning som svag eller orättvis. Ofta upplever de att de inte har tillräckligt med inflytande när beslut görs som rör dem och deras ställning i förhållande till kommunen.
Frågan om att möjliggöra registrering av flera boningsorter, en modell som många bedömare ser som problematisk, har bland annat väckts. I tisdagens radionyheter berättade bland andra Pargas stadsdirektör i ett intressant nyhetsinslag om ortens modell med en skild kommitté för deltidsboende. Pargas har med sin modell öppnat upp för en dialog med främst deltidsboende på orten.
Det finns säkert många framkomliga modeller för att bättre beakta kommunmedlemmars behov och intressen. Inom ramen för den kommunala självstyrelsen har alla kommuner möjlighet att fundera ut modeller för att trygga alla kommunmedlemmars rätt till delaktighet och att bli hörda. Detta ligger ofrånkomligen i kommunens intresse, i synnerhet eftersom förpliktigande lagstiftning kring detta nu också efterfrågas.
Enligt kommunallagen är det kommuninvånarna som betalar skatt på orten som är röstberättigade i kommunalval och per automatik har tillgång till viss service. Kommunmedlemmarna som är knutna till orten, främst genom ägande eller boende, saknar dessa rättigheter.
Det är en viktig diskussion som förs och som kommunerna gör klokt i att ta på allvar. Det bör påpekas att kommunens ansvar går längre än att endast ta hand om de medborgare som betalar kommunalskatt på orten och har rösträtt.
Steven Frostdahl 